KEPPO GÅRD

keppo_mansion4.pngKeppo gård i Jeppo, Nykarleby är en av de få herrgårdarna som ännu finns kvar i Österbotten. Gården används för KWH-koncernens representationsändamål, och koncernstyrelsen har sina möten på gården.

1739–1783

Keppo gård är en av de fåtaliga herrgårdarna i Österbotten. Gårdens jordbruk har aldrig varit av formatet storgods, utan av mera beskedlig storlek. Det som däremot kännetecknat gården genom århundradena har varit småskalig industriell verksamhet.

Grunden för verksamheten har varit tillgången på vattenkraft från Keppo fors i Nykarleby älv. Kombinationen av vattenkraft och god tillgång på timmerskog samt den relativa närheten till utskeppningshamn i Nykarleby gjorde att Österbottens första finbladiga vattensågverk byggdes vid forsen ca 1739. Byggherre var rådman Samuel Lithovius i Nykarleby. Sågstock flottades senare längs älven ända från Lappo och Kuortane.

Under Johan Bladh d.y:s tid som ägare (1762–1783) utvecklades sågen. Vid Keppo anlades vid denna tid en tobaksplantage och tobaksspinneri, beckbruk, linne- och bomullsbandsfabrik samt klädesväveri. Johan Bladh var handlande och skeppsredare i Vasa och flyttade senare till Benvik egendom nära Kaskö, där han dog 1783.

1786–1838

Nu inträder släkten Björkman i ägarlängderna. År 1786 förvärvar grosshandlare Bengt Magnus Björkman, bosatt i Stockholm, Keppo med dess såg. I Finland ägde han sedan tidigare Orisberg, vilket ännu idag är i släktens ägo (1834 adlad under namnet Björkenheim), Kimo bruk inköpt 1776, Fiskars från 1783 samt Koskis bruk i Bjärnå och Orijärvi gruva. I Sverige ägde han dessutom ett flertal järnbruk och gods.

Sonen Lars Magnus Björkman ägde Keppo till 1829 då sågen såldes till Nykarlebyborgaren Gustaf Adolf Lindqvist, handlande och skeppsredare.

1838–1899

Denne i sin tur sålde gården och industrianläggningarna till bokhållaren på Kimo bruk, Carl Otto von Essen. Av alla de ovan nämnda ägarna hade ingen bott på hemmanet. Otto von Essen bröt nu denna tradition och flyttade in i det förfallna bostadshuset, vilket låg ca 200 meter längre mot norr från den nuvarande gården på en kulle nära de industriella anläggningarna.

År 1869 brann gamla Keppo gård ned till grunden liksom också sågen och de flesta andra byggnaderna. Sågen återuppbyggdes omedelbart. Karaktärsbyggnaden uppfördes inte mera på sin gamla plats. I stället förstorades både på längden och bredden ett mindre hus som redan fanns på den plats där nuvarande Keppo gård befinner sig. Stommen i dagens Keppo gård härstammar alltså från slutet av 1860-talet.

Under Otto von Essens tid upplevde sågen sin blomstringstid. Peter Malm junior i Jakobstad, känd skeppsredare och industrialist, kom med som bolagsman i sågen 1840. Malm finansierade sågen och sålde de färdiga produkterna; von Essen var såginspektor och köpte in sågtimmer. Hans svåger Johan Vilhelm Snellman bodde på Keppo gård 1839 och var till och med tillfälligt såginspektor då Otto von Essen låg sjuk.

1860-talet översteg produktionen årligen tiotusen stockar. Samarbetet mellan de två ägarna var inte friktionsfritt och 1876 övertogs sågen helt och hållet av firma Petter Malm jr. En eldsvåda 1893 beseglade sågens öde. Efter denna tid har någon såg inte funnits vid Keppo fors.

1899–1954

Men vattenkraften räckte också till annat. Mittemot sågen anlades 1831 en tullmjölkvarn. År 1851 uppfördes nedanom sågen ett oljeslageri för tillverkning av lin- och hampolja. Detta utplånades av eld 1880 och återuppbyggdes inte.

Släkten von Essen innehade Keppo gård till 1899 då fabrikör Hugo Grönlund antecknas som ny ägare. Också denna gång var det vattenkraften som lockade. Hösten 1900 började “Hugo Grönlunds yllespinneri” sin verksamhet i en nyuppförd fabriksbyggnad i två våningar på förra sågens tomt. Sedan väveriet tillkommit ändrades namnet till “Jeppo Klädesfabrik”. Som mest hade företaget ca 50 arbetare. Elden var igen framme i april 1909 och fabriken lades i aska. Verksamheten flyttades därefter till Seinäjoki.

Redan före branden hade jordbruksmarken och skogen 1906 sålts till firman Wilhelm Schauman Ab i Jakobstad. Det var skogen som intresserade företaget. Sedan Viktor Schauman köpt Keppo gård 1918 påbörjades en upprustning av jordbruket samt bostadshus och uthus. Viktor och Ragni Schauman bodde på gården fram till 1930 då de var nödgade att sälja Keppo.

Karaktärsbyggnaden blev nu skolhus för Evangeliska Folkhögskolan vars garantiförening stod som ägare 1930 - 1942. Efter en parentes som militärinkvartering under kriget kunde det slitna huset tas i bruk av sina föregående ägare. Viktor Schauman med familj bodde sedan på gården fram till 1954.

1954–

År 1954 startade en ny epok i Keppo gårds historia. Emil Höglund och Karl-Johan Tidström köpte nu gården och dess ägor, 37 ha odlad jord och 418 ha skog, för det nygrundade bolaget Oy Keppo Ab:s räkning. Nu anlades en minkfarm, vilken byggdes ut i rask takt, så att den 1962 var störst i världen. Som mest producerades 130 000 minkskinn (1970-talet). Oy Keppo Ab hade en årsproduktion på alla sina farmer om 480 000 minkskinn och 150 000 rävskinn. År 1992 markerar slutet för Keppobolagets farmning (sedan 1985 KWH-koncernen Ab). Minkfarmen invid herrgården är uthyrd, och verksamheten fortsätter, dock i mindre skala.

Keppo gård används numera uteslutande för KWH-koncernens representation.